I Svenska Dagbladet har Ted Goldberg, professor i sociologi publicerat tre debattartiklar på temat ”Den ifrågasatta drogpolitiken” under 2019 till 2021. Även kommunikationskonsult och ledarskribenten på SvD Jesper Sandström har tagit till i denna fråga (se länkarna nedan).
Flera personer har försökt , men inte lyckats få in artiklar med annan argumentering i Svenska Dagbladet. Längst ner finns ett par försök till genmäle av Susanne Bejerot som båda refuserats av Svenska Dagbladet.
Ted Goldberg, ”Vi måste inse faktum – drogerna kan inte utrotas” (SvD 2019-11-14)
Ted Goldberg, ”Sverige måste överge okunskapens väg” (SvD 2020-10-10)
Jesper Sandström, ”Även Sverige bör avkriminalisera narkotika” (SvD, 2021-02-26)
Ted Goldberg, ”Tvärsäkerhet har låst fast narkotikapolitiken” (SvD 2021-04-16)
Debattinlägg med genmäle av Susanne Bejerot, skickat till SvD 2021-04-19. ”Svar till Goldberg: Goldberg blandar ihop korten”. Refuserat.
Det är förvånande att sociologiprofessorn Ted Goldberg vid två tillfällen inom loppet av ett halvår bereds plats på SvD debattsida för att uttrycka sitt missnöje med svensk narkotikapolitik. Redan i höstas diskuterade han den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige, och gör det nu igen. Men inget sägs om att narkotikadödligheten är skyhög i stater och provinser i USA och Kanada som legaliserat bruk av cannabis, trots att man där också gått mycket långt för att minska den narkotikarelaterade dödligheten. En rad så kallade ”skadereducerande insatser” innefattande en generös och kravlös förskrivning av metadon och buprenorfin, rena sprutor, injektionsrum och naloxon (som kan häva en opioidöverdos) har inte haft avsedd effekt. I British Columbia uppgick dödssiffran till 33 per 100 000 invånare förra året, vilket kan jämföras med cirka 8 per 100 000 i Sverige.
Siffrorna bör förskräcka även Goldberg, men så verkar inte vara fallet, istället blandar han bort korten. Han skriver i sitt inlägg den 16 april
”Men om en reglering av droger faktiskt skulle leda till detta [dramatisk ökning av problematisk konsumtion] vet vi inte. Det vill säga, det är möjligt att dessa farhågor är grundlösa. Exempelvis har vi redan reglerat andra ”beroendeframkallande” droger, till exempel alkohol och tobak. Medan detta har medfört en del problem, har det samtidigt löst andra problem. Och uppenbarligen har inte detta lett till vårt samhälles undergång.”
Saken är bara den att incitamentet för vår lagstadgade reglering avseende alkohol, tobak och narkotika är att begränsa tillgången för att på så sätt minska skadeverkningarna. Goldberg förvirrar läsaren genom att använda begreppet ”reglering av droger” som synonymt med ”avkriminalisering av droganvändning” vilket förstås kan förväntas ha motsatt effekt, dvs öka tillgången och därmed skadorna, snarare än att minska dem.
Avkriminalisering av eget drogbruk har mig veterligen inte lett till lägre narkotikarelaterad dödlighet i något land över tid, varför Goldbergs argument för nya experiment vilseleder.
Susanne Bejerot
Professor i psykiatri, Örebro Universitet
Debattinlägg med genmäle av Susanne Bejerot, till Svenska Dagbladet i mars 2021 – Svar till Jesper Sandström: ”Även Sverige bör avkriminalisera narkotika”, Svenska Dagbladet 210226. Refuserat.
När kommunikationskonsult och ledarskribenten på SVD Jesper Sandström beskyller ministrar att sprida felaktigheter kastar han sten i glashus. Han hävdar att ”Den svenska debatten om narkotika har, så länge de flesta av oss kan minnas, vilat på grova förenklingar och missförstånd” men det är just förenklingar och missförstånd som han själv gör sig skyldig till i sin ledare.
För det första, en avkriminalisering av cannabis kommer inte att leda till minskad narkotikadödlighet. Cannabis är nämligen i sig själv inte dödligt. Cannabisbruk är emellertid starkt förknippat med skolmisslyckande och våldsbrott, det ger en trefaldig ökad risk för psykosutveckling och utgör inkörsporten till så kallade tyngre droger. Dagens högpotenta cannabisprodukter förefaller också ha skadliga effekter på hjärnan hos yngre. Så vad ligger bakom önskan att avkriminalisera cannabis? Gissningsvis handlar det om att man själv önskar använda cannabis utan att störas av risken för att åtalas, eller så hoppas man på en god utdelning på sitt aktiekapital i cannabisindustrin. Människan står som bekant sig själv närmast, men man får väl anta att Sandström och cannabislegaliseringsivrare redovisar sina jäv.
För det andra, förespråkare för avkriminalisering stannar inte vid en avkriminalisering av cannabis utan menar att avkriminalisering bör inkludera samtliga droger, även om det inte alltid är fullt uttalat. Dels hävdas det att avkriminalisering minskar stigmatiseringen och dels att dagens lagstiftning hindrar livräddande vårdsökande av rädsla för att bli häktad. Uttalandet är förstås nonsens eftersom vårdpersonal inte har anledning att kontakta polis om inte minimistraffet för patientens brott överstiger 2 år. Det är ett tomt argument förklätt i medicinskexpertisens språkdräkt. Men läkare är inte automatiskt bättre än andra att förstå sig på narkotikapolitik, de är i bästa fall bra på att diagnostisera och behandla patienter. Hög begåvning och svansföring är inte likställt med sunt förnuft.
För det tredje, hur kan det förklaras att vi har Europas högsta narkotikarelaterade dödlighet? Enligt Sandström och hans gelikar beror det på förbud och bristande behandlingsmöjligheter för narkomaner som i sin tur har sitt ursprung i socialmedicinaren Nils Bejerots inflytande. Nils Bejerot dog visserligen redan 1988, dvs före Sandströms födelse. Men låt oss titta på siffrorna: Cirka 180 personer dog 1988 till följd av narkotika medan den siffran numer ligger runt 900 årligen. Denna ökning kan ha många orsaker, utöver Nils Bejerots postuma verk, tex att allt färre poliser syns på gatorna vilket innebär ökad förekomst av handelsplatser, opioiderna (tex heroin) är i överdos potentiellt dödligt och har i stor utsträckning ersatt amfetaminet som visserligen inte är harmlöst men inte leder till dödliga överdoser, och det kan också finnas felkällor i de rättskemiska analysmetoder som används för att identifiera narkotiska preparat hos en avliden person och dessa har ändrats över tid. Ytterligare en viktig orsak kan vara läckage av substitutionsdroger, främst Subutex och Suboxone som idag förskrivs till cirka 4000 opioidberoende personer på LARO-mottagningar (Läkemedelsassisterad rehabilitering för opiatberoende) runtom i landet. Vissa brukare säljer ”överskottet” till andra som väljer att ”toppa” din vanliga drog för att förstärka effekten. Intressant nog så initierades ökningen av narkotikarelaterade dödsfall i Sverige 2006 vilket har ett tidssamband med utbyggnaden av LARO-mottagningarna, något som Sandström skulle kunna ha diskuterat. Men nej, istället passar Sandström på att informera läsaren om att Nils Bejerot avskydde serietidningar! Jag kan intyga att så inte var fallet, boken som Nils Bejerot författade i ämnet, Serier och samhälle, utgiven 1956, är en uppgörelse med den uttalade rasism och fascism som förekom i den tidens serietidningar, om det nu skulle intressera någon. Uppenbarligen inte Sandström, han skjuter från höften.
För det fjärde, vad kan man göra för att häva överdödligheten bland brukarna. Låt oss titta på ett land där man sedan länge avkriminaliserat drogbruk och numer legaliserat cannabis, byggt ut en omfattande narkomanvård och substitutionsbehandling och bedriver en mycket frikostig skademinskningspolitik. Exemplet British Columbia i Kanada illustrerar allt detta men visar att narkotikarelaterad dödlighet inte är en lätt nöt att knäcka. Trots höga ambitioner har man närmare 500 döda per miljon invånare, vilket innebär mer än fem gånger de årliga svenska dödstalen. För Portugal har det gått bättre, men inte så bra som man påskiner i debatten. Nils Bejerot menade att det inte gick att vårda bort narkomani, inte heller eliminera narkomani genom satsningar på att haffa storlangarna. Han menade istället att langarna och producenterna snabbt ersätts av nya näringsidkare. Det är enbart konsumenten som inte kan ersättas. Innan ett missbruk och beroende har etablerats är man fri att göra val. Om man då uppfattar att risken att åka dit, avslöjas och straffas kommer man i större utsträckning avstå handlingen än om ingen påföljd utverkas, vilket i stort sett är dagens situation vid cannabisinnehav. Idag förs således redan en politik som i stort sett motsvarar en avkriminalisering, man får en prick i protokollet, det är allt. Vid ett etablerat opioidberoende har personen förlorat förmågan att själv kunna avstå från drogen och då är substitutionsbehandling det enda realistiska alternativet för de allra flesta. Men om det saknas kontroll över läckaget blir LARO-mottagningarna kranen som i en cirkulär ekonomi fyller på med opioider till nya brukare som i sin tur utgör nya klientel till LARO och följaktligen fler döda.
Så hur rimmar Sandströms uttalande att ”Bejerots politik reducerar brukare till en bekämpansvärd farsot, och har kostat oss både liv och pengar” med verkligheten? Det är upp till läsaren att avgöra. Liv räddas främst genom att personer inte hamnar i missbruk överhuvudtaget. Vi har faktiskt varit relativt väl förskonade från narkotikarelaterad död fram till för ett 15-tal år sedan. Vi har fortfarande ett lägre antal unga som använder cannabis än övriga västländer.
Journalister har en tendens att driva ultraliberala åsikter i samhällsfrågor, åsikter som inte självklart delas av folket som de ska företräda. Åsiktdiskrepansen mellan media och folket har uppmärksammats sedan tidigare – ett lästips för den intresserade är Nils Bejerots ännu aktuella artikel om mediernas makt och inflytande.
Susanne Bejerot
Prof., överläkare