Av Nils Bejerot, publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1986:16.
Ibland kan man tvingas till olagligheter för att vara riktigt laglig
Folk som tror att krigföring är något som följer instruktionsböckerna och jurister som tror att det finns en heltäckande lagparagraf för varje nödsituation skulle ha mycket att lära av att komma ut till de yttersta frontlinjerna i kampen mot brottslighet och socialt elände.
Jag skall avsluta genomgången av mina olagligheter med att berätta om ett par episoder, där jag av omständigheterna tvingades till olagligheter för att vara riktigt laglig i vad jag uppfattar vara lagstiftningens djupaste anda.
Under Norrmalmstorgsdramat 1973, då Janne Olsson med benäget bistånd av Clark Olofsson höll fyra banktjänstemän som gisslan och svenska folket i ett strupgrepp under sex dygn, var jag stockholmspolisens psykiatriske konsult och rådgivare i psykologisk krigföring. Om allt detta skall jag så småningom förhoppningsvis få tid att berätta utförligt i annat sammanhang. För dagen skall jag bara avslöja en liten episod, då jag gick till motattack och gastkramade de båda okonventionella bankkunderna.
Sedan den k-pistbeväpnade Janne tagit Clark och gisslan med sig in i valvet för sömn och nattskydd och en polisman påpassligt smugit sig fram och låst valvdörren utifrån, kom förhandlingarna med Janne och Clark över i ett lugnare skede: Initiativet hade plötsligt övergått från rånaren till polisen.
telefonlinje ned till valvet, men därifrån kunde också rånaren och hans pressombudsman Clark till en början lämna fortlöpande rapporter till Sveriges Radio och tidningsredaktionerna, och en förskrämd bankflicka ur gisslan kunde nå ända fram till statsministern och skälla ut honom för att han inte lät rånaren och Clark sticka med de redan överlämnade pengarna och de omtumlade flickorna mot nya djärva mål.
När jag fick den första telefonkontakten med valvet och Clark svarade, så fortsatte vi det samtal vi hade haft, innan Clark hade släppts ned i valvet. Men situationen var nu en helt annan; jag behövde inte längre vädja om förståelse, bistånd och medverkan utan jag var nu i position att ställa ultimativa krav. Mitt budskap blev mycket enkelt och lättbegripligt, men varken Clark eller jag har någonsin avslöjat kärnfrågan, Clark kanske för att visa att han behandlade gisslan väl av ren människokärlek, jag för att jag inte var på det klara med om jag hade begått något brottsligt eller enbart varit slug och rak.
Den psykologiska analysen av belägringssituationen, parternas ambitioner och möjligheter och alla relevanta omständigheter talade entydigt för att rånaren skulle bli tvingad att kapitulera, eftersom han varit oklok nog att placera sig i en schack-matt-position. Men för att skaffa mig en extra säkerhetsmarginal tog jag chansen att utnyttja direktlinjen för några kärnfriska synpunkter till Clark, helt på egen hand och improviserat på stunden, innan bandinspelningen hade blivit installerad. Jag deklarerade:
- Clark, nu ska du sätta dig ned och lyssna djävligt noga, för det jag har att säga nu är helt avgörande för er alla där nere: Du ska ha klart för dig, att om ni skadar någon av gisslan så kommer ni inte ut levande ur banken: Då kommer det med största sannolikhet att gå ett par skott av våda här i slutskedet; det är jag alldeles övertygad om.
Clark, som var helt införstådd med spelets regler, svarade blixtsnabbt och helt utan förvåning:
- Ja, det har jag nog fan fattat, det kan du vara förvissad om.
Därmed var saken klar. Genom en väl avvägd och doserad portion olaga hot hade jag pressat fram det besked som jag behövde för att veta att händelserna skulle gå på räls fram till slutstationen.
Det lär finnas något som heter nödvärnsrätt. Nu är jag inte juridiskt skolad, men jag tror att en skicklig advokat nog skulle kunna utverka en laglig tillgift även för ett grovt olaga hot i ett trängt läge och få det till en vänlig omtanke om rånarens liv och hälsa. Vi måste vara rädda om varandra: Utan fantasifulla rånare tillkommer naturligtvis inga verkligt stora polisbragder.
Den andra operationen utan lagligt stöd var en ren lushistoria. Vid mitten av 70-talet hade en stor del av våra svårt nedgångna och alkoholiserade uteliggare fått klädlöss, som snabbt spred sig från person till person i de källare, uthus och prång som tjänade som tillfälligt nattlogi. Det var en blandning av svenska och finska "gubbar" i 40-50-årsåldern, hårt märkta av många års dagligt drickande och en nykterhetsvård som passiviserats i avvaktan på den pseudoradikala reform som skulle innebära nykterhetsvårdslagens definitiva avskaffande.
Dessa sociala haverister på evig drift i storstadsvimlet brukade vintertid tillbringa dagarna inomhus på olika T-banestationer. Några spelade dragspel och skrålade sjömansvisor med spruckna röster och tjänade en slant på det, de flesta viggade "en spänn till fika" av smått skrämda eller generade svenssöner i trafikjäktet.
Socialvården hade för länge sedan tagit sin förlamade hand från dessa de fattigaste av de fattiga, eftersom de inte visat något intresse för psykoterapeutiska samtal eller andra typer av andliga besvärjelser inom alkoholistvården.
Behandlingsansvaret hade i stället i praktiken överförts till hälsovårdsnämnden och renhållningsverket. Problemet var nu reducerat till att gubbarna inte ens visade något intresse av att bli avlusade. Visserligen kunde hälsovårdstjänstemännen ibland få med sig enstaka gubbar till rengöring, men efter några dagar var de återigen nerlusade.
Gubbarna hade nog lämnats åt sitt eländiga öde om det inte varit så att de också lusade ned T-banevagnar, ambulanser, polisbilar och stundom taxin till Systembolaget. I ett hygienmedvetet land som Sverige vill ambulansmän, poliser och taxiförare inte bli nerlusade i tjänsten, så något måste göras åt arbetshygienen och kanske också för de vanliga resenärernas skull. Lagstiftarna, som själva säkerligen aldrig haft klädlöss, hade emellertid inte kunnat förutse en situation som denna, och man hade därför inte givit samhället någon befogenhet att avlusa luskungar som själva sällan var tillräckligt nyktra för att "känna för saken".
Poliserna var förtvivlade och rusade omkring förbannade och nervöst kliande i fyllarresterna. En polisman i ledande ställning blev så desperat att han rådfrågade tjänstgörande polisläkare om "vad fan ska vi göra med lusgubbarna?". Redan som tolvårig stigfinnare i Norrtälje scoutkår i början av 30-talet hade jag fått lära mig grundregeln att om terrängen och kartan inte stämmer överens så är det terrängen som skall gälla. Mitt råd blev därför kort och lakoniskt: Samla ihop alla lusgubbar i en enda samordnad operation och avlusa dem alla på en gång.
Så blev det också. De otroligt smutsiga och stinkande T-spritsgubbarna infördes till polishuset, skrubbades rena i grundliga bad och utrustades omgående med nya kläder och skor. Efter några timmar var proceduren med gubbarna klar och poliserna kunde avlusa sig själva. Gubbarna fick en skjuts tillbaka till T-centralen och verkade glada och tacksamma, när de nu väl stod inför fullbordat faktum. Någon JO-anmälan för rättsövergrepp och olaga frihetsberövande har ännu inte inkommit, men det kanske inte är för sent. Jag vet inte hur lång preskriptionstiden är för pådyvlad avlusning.
Eftersom man inom Rättshaveriska Sällskapet och Svenska Paranoikerförbundet nog har svårt att tänka sig avlusning mot folks egen vilja kunde man kanske börja arbeta för en lag som föreskriver uttryckligt myndighetstillstånd för innehav av klädlöss. Om sedan tillståndsgivningen hanteras med restriktivitet borde man den vägen kunna uppnå önskad samhällshygienisk effekt utan integritetskränkande klappjakter och lusupptåg.
Efter dessa upprörande händelser för ett drygt decennium sedan har jag nog inte varit ute i lagens marginaler, frånsett ett tillfälle då jag i stark medvind och kraftig nedförsbacke kom att överskrida hastighetsbegränsningen med tre kilometer. Därför får denna självplågarserie till allas lättnad härmed förklaras avslutad.
