Nils Bejerot – en kort biografi



Nils Bejerot föddes 1921 utanför äktenskapet i en relation mellan en föräldralös piga och en bondson från Väddö, som så småningom omskolade sig till banktjänsteman. Familjen bodde i då i Östhammar och Norrtälje. Nils Bejerots uppväxtförhållanden var synnerligen enkla och det var fattigt under depressionsåren. Han var äldst av fyra syskon och den enda som fick en högre utbildning. Vägen dit var emellertid lång, han insjuknade med lungtuberkulos vid 15 års ålder och spenderade flera år på Uttrans sanatorium. Bejerot beskriver emellertid sin TBC som den största tur han hade i livet eftersom det räddade honom från en gravt vanskött skolgång och för att sanatorievistelsen gav mat, husrum och studiero, vid sidan av värdefulla möten. Han beskriver kamraterna som var ”i alla åldrar och med de mest olikartade livserfarenheter, från bonddrängar som tidigare knappt lämnat hemgården till sjömän som hemsökt all världens hamnar och bordellkvarter”. Trots att cirka en tredjedel dog var stämningen optimistisk. Det eviga historieberättandet under sena kvällar i sovsalen förgyllde vardagen ”Fram till midnatt drogs det dussintals fantastiska historier, den ena mer hårresande och osannolik än den andra, och så pågick det vareviga kväll tills de sista, tappra försvann i sömniga skratt, snarkningar och vackra drömmar.….min enda fruktan [var] att bli utskriven från sanatoriet och så småningom friskförklarad och återforslad till den hårda verkligheten”.


Nils Bejerot var fast besluten att bli politiker men bestämde sig för att först bli läkare för att ha en trygghet att falla tillbaka på. Studier på folkhögskola och kvällskurser på Hermods vid sidan av arbete vid Stockholms kristidsnämnd som kontrollant av makulerade kaffekuponger, ledde till att han slutligen kunde påbörja medicinstudier 1947 på Karolinska institutet. Där var han en udda fågel, äldre än de andra och med en annan socioekonomisk bakgrund. Han engagerade sig i Socialistiska läkare och Clarté och läste mer av politisk och filosofisk litteratur än medicin. Samhällsstudierna gav honom perspektiv som bidrog till att han kunde känna igen det allmängiltiga för samhällen och epoker, och menade att det finns mycket starkare trådar i den historiska väven än folk är benägna att tro. Det tog honom tio år att uppnå läkarexamen, en fördröjning som främst berodde på politiska engagemang, men också författandet av boken Barn – Serier – Samhälle (1954). Boken var en uppgörelse med den utpräglade rasism och fascistoida människosyn som präglade den tidens serietidningar (vita, vackra muskulösa hjältar och svartmuskiga, fula, ondskefulla brottslingar, han var således inte serietidningshatare). Han träffade Carol från Storbrittanien i Bosnien där socialistiska ungdomar från hela Europa byggde järnväg efter kriget. De gifte sig 1949 och Nils Bejerot blev fyrbarnsfar under loppet av dryga fyra år.




Tillsammans med Carol följde 40 slitsamma år, med uppbrottet från kommunistpartiet hösten 1956 i och med publiceringen av Chrustjovs tal från partikongressen i Moskva och händelserna i Ungern. Han lämnade därmed den kommunistiska ideologin för gott och fortsättningsvis hade han inget till övers för ”revolutionsromantik och testuggande”. Politiskt stod han gråsossarna närmast; med ambition att bygga ett tryggt och stabilt folkhem utan fattigdom och elände och med klara regler och ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för både individen och samhället. Men socialdemokratin utvecklades enligt hans mening till ”ett byråkratparti för den offentliga sektorn med eftergifter till massmediala moderiktningar som haussat upp marginella minoriteter som tog för sig av vad det arbetande folket skapat”. Han ansåg att ett sådant samhälle var ohållbart och riskerade att kantra mot fascism när kostnaderna på sikt skulle bli så stora att rättsväsende, värdig sjukvård, omsorg och skola inte längre skulle kunna upprätthållas. Han menade att slapp socialpolitik som tillät kriminalitet, vandalism och parasitism starkt bidrar till att samhället faller sönder. Narkotikaepidemin var ett flagrant, men långt ifrån det enda exemplet på ett sönderfall. Han ansåg också att demokratin inte fungerade fullt ut eftersom man måste vara ”legitimerad tyckare” för att få uttrycka sig i TV, radio och tidningar, och dessutom ha utomordentliga partiförbindelser för att besätta något av de högre ämbetstjänsterna. Ett växande medieetablissemang med stor makt och genomslagskraft, men utan ansvar för konsekvenserna av sin opinionsbildning, tog över den idémässiga och kulturella spelplanen från 60-talet och framåt. Själv fick han sammanlagt 4 minuters utrymme i TV-rutan mellan 1965 och 1969 för att framlägga sina åsikter om narkomani, och i dagspressen släpptes han inte in på allvar förrän mot senare delen av 70-talet.


Nils Bejerots medicinska bakgrund var som socialläkare vid Stockholms socialförvaltning och som psykiater på S:t Görans sjukhus. Han såg som sin uppgift att bygga på de förmågor som fanns hos patienterna. Poeten Bodil Malmsten var en av alla hans patienter och där kollegorna endast såg ett hopplöst fall såg Nils Bejerot en potential hos en ung kvinna. Att bli sedd beskrev Malmsten som den mest livsavgörande händelsen och hon tackade sin välgörare med en dikt. Nils Bejerot var fram till sin pension lärare i socialmedicin på Karolinska Institutet och passade på att ta med sig intresserade läkarstudenter till kriminalvårdsanstalten för att de själva skulle få ta del av de intagnas berättelser om det begångna brottet. Därefter fick studenterna läsa domarna; ett oförglömligt minne för troskyldiga medicinare.


Nils Bejerot främsta källa till försörjning var emellertid som jourhavande psykiatrisk konsult vid Stockholms polisdistrikt. Under mer än ett kvarts sekel hade han ungefär ett jourfall per dygn vilket gav honom en klinisk förtrogenhet med alkoholism, narkomani och de kriminellas personligheter och beteenden, utöver akutpsykiatriska frågeställningar. Antalet författade vårdintyg var oräkneligt och hans kliniska blick och bedömningsförmåga oomtvistad. Denna kliniska erfarenhet utgjorde grunden för forskningsverksamheten och de socialpolitiska debattinläggen. Han var oerhört intresserad av människor och kom dem nära. Han hade långa förtroliga samtal på häktet med bankrånaren från Norrmalmstorg, Janne Olsson som själv beskriver dessa i sin självbiografi. Nils Bejerot beskrev senare Stockholmssyndromet, det vill säga de psykologiska processer som gör att gisslan lierar sig med förövaren. Han klargjorde också skillnaden i riskerna för gisslan beroende på typ av gisslantagare; politiska och religiösa motiv ger en långt farligare situation än när kriminella tar gisslan av rent ekonomiska skäl.


Nils Bejerot första forskningsstudie, publicerad 1955, handlade om dödliga olycksfall hos barn från 1700-talet och framåt. Studien visade att dödsfallen var 50 procent högre hos pojkar redan under första levnadsåret, långt innan inflytandet av könsrollsbeteende lärts in. Nils Bejerot menade att ingen variabel är mer utslagsgivande i biologiska material än just kön och ifrågasatte tesen att det huvudsakligen är fostran som styr utvecklingen av könstypiska beteenden.


Därefter tog han itu med projekt som praktiskt kunde lösas. Ett gick ut på att minimera läkemedelsreklam som han länge hade irriterat sig på. Han samlade all läkemedelsreklam som kom i brevlådan under ett års tid (1500 postförsändelser som vägde 52 kg) och beskrev läkarkollektivets negativa uppfattning om läkemedelsinformationen. Läkemedelsindustriföreningen visade intresse för problemet vilket medförde att FASS snabbt utvecklades. Nils Bejerot föreslog också endosförpackningar av läkemedelstabletter i löpande strips på apoteksrullar, en föregångare till apodos.


Efter ett oavslutat forskningsprojekt om psykiska ryggar tog intresset för narkotikaproblemet över, han hade träffat Europas kanske första injektionsmissbrukare redan 1954 och följt utvecklingen. En kampanj för legal narkotikaförskrivning till intravenösa amfetaminmissbrukare var i full gång 1965. Nils Bejerot såg att experimentet bara kunde sluta i katastrof men dåvarande Medicinalstyrelsen lät sig inte övertalas. Nils Bejerot startade då omgående en undersökning av stickmärken på arrestanternas armar och kunde visa att legaliseringen bidrog till en kraftig ökning av injektionsmissbrukare bland Stockholms kriminella. Den legala förskrivningen stoppades efter några år på grund av läckage och ett antal dödsfall. Legaliseringsförespråkarna fortsatte dock sin opinionsbildning med i det närmaste enhälligt stöd från media.


Eftersom Nils Bejerots debattartiklar systematiskt refuserades sökte han oberoende kanaler och startade Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) 1969 och författade boken Narkotikafrågan och samhället (1968), en uppgörelse med narkotikaproblemets viktiga aspekter och möjliga lösningar. Han beviljades fyra års forskningstid från Medicinska forskningsrådet, och försvarade sin avhandling om narkomani 1974. Fortsättningsvis ägnades mer tid till att skriva böcker i ämnet och ge tvådagarsföreläsningar om narkomani runtom i landet, än att forska. Han tog således den tredje uppgiften på allvar; att tolka forskningsfynden och föra ut resultaten. Han problematiserade tidigt den flockmentalitet och intolerans som möter den som inte delar samtidens ”inneföreställningar” som bottnade i en anarkist-liberalistisk samhällssyn.


Först 1977 fick Nils Bejerot utrymme i Dagens Nyheter och mot slutet av sitt liv blev han nästintill folkkär. 1982 utsågs han till Sveriges näst viktigaste opinionsbildare, efter Assar Lindbeck. Han beskrev sig själv som en arbetsnarkoman, en socialt begåvad sådan. Under 1960 och 1970-talet var villan i Bromma en mötesplats och tillflyktsort för nyktra alkoholister, före detta narkomaner och kriminella, vietnamdesertörer, namibiska flyktingar, vänner, debattörer och forskare.


Hans bidrag till samhällsdebatten har bland annat varit att beskriva att det finns olika typer av narkomani och att smittsamheten, det vill säga när personer introducerar andra i missbruket, är störst under det första året innan de själva fullt ut har upplevt de negativa konsekvenserna. Denna smittspridning kallade han epidemiskt (till skillnad från terapeutisk och kulturell) och den förekommer främst bland ungdomar. Han beskrev också tydligt bristerna i vad han kallade symtomteorin, dvs att missbruk skulle vara symtom på bakomliggande orsaker. Han var dock tydlig med att säga att de som löper störst risk att fastna i missbruk, det vill säga de mest mottagliga, är de unga, instabila och djärva, och de som har problematiska uppväxtförhållanden, men helt avgörande är om det finns tillgång till droger. Han ansåg att människan styrs av inlärda och förväntade konsekvenser av sina beteenden och därför är ett kravlöst förhållningssätt farligt för individen. Han menade att om en ung person ertappas med droger bör någon form av konsekvens snabbt följa. Nils Bejerot visade att frivillig vård utan kontroller eller konsekvenser var ungefär lika framgångsrik som ingen vård alls. Nils Bejerot förordade därför tvingande vård och var inte anhängare av straff utom i yttersta fall. Han problematiserade de samhällsförändringar som bidragit till bristande social kontroll, men också den tilltagande byråkratiseringen och en socialpolitik där individens önskningar går före kollektivets. Han kritiserade också massmediernas ultraliberala och ansvarslösa förhållningssätt, och, inte minst, dess förakt för folkliga värderingar.


Nils Bejerot kunde visa att antalet injektionsmissbrukare under fem års tid fördubblades var trettionde månad, vilket svårligen kunde förklaras av en tilltagande social misär. Han hävdade med emfas att konsumenten var den enda oersättliga länken i missbrukskedjan varför kriminalisering av narkotikainnehav var nödvändigt. Han ansåg att omfattande polisoffensiver mot drogexportörer på sikt är meningslösa eftersom dessa snabbt kan ersättas av nya.


Nils Bejerot största oro var att välfärdsprojektet skulle gå över styr, och på sikt leda till fascism. Han saknade tilltro till politikernas förmåga att ändamålsenligt styra landet. Han var påfallande orädd, trots utfrysning, förtal, osanna citeringar, stinkbombsattentat, besök av välkänd beväpnad kriminell och slutligen mordbrand där hela hans samlade livsverk gick förlorat. Han dog året därpå av ett feldiagnostiserat lymfom, 67 år gammal.

Hans osentimentala syn på tillståndet i världen är träffande ”Det är ologiskt att tro att den lilla gnutta förnuft, som människan trots allt disponerar, skulle kunna råda över det enorma känslohav som styr individerna, grupperna, nationerna och världen”.


Källor

  • Nils Bejerot – Människan och verket. Carnegie dokumentationsserie nr 9, Svenska Carneigie institutet, 1986.

  • Nils Bejerot – Forskaren, folkupplysaren, pionjären i kampen mot narkotika – en minnesbok. Författares bokmaskin, 1993.

  • Bejerot N. Missbruk och missförstånd, Ordfront, 1981.

  • Bejerot N. Missbruk av alkohol, narkotika och frihet, Ordfront, 1978.

Recent Posts

See All

(ett urval av citat från boken Nils Bejerot – Människan och Verket (länk till boken) Barbro Westerholm, F.d. generaldirektör i socialstyrelsen, professor: Nils har i sitt arbete utgått från människorn